Mikkeller - en viktig bryggare

Här kommer ett inlägg som försöker förklara varför Mikkel Borg Bjergsø är världens viktigaste ölbryggare. För att förklara det vill jag börja personligt. 

Ända sedan punk/skinheadintresset kastat in mig på Guinness under det tidiga nittiotalet har jag älskat stout. Men även om jag provade ett par olika sorter så förstod jag aldrig meningen eftersom jag ändå tyckte Guinness var överlägsen. Jag testade även de belgare som på den tiden fanns tillgängliga på systembolaget, de var ok men inte mer än så. Vad det gäller sådana här saker kan jag vara jobbigt konservativ och därför blev det en extra kul upplevelse när det 2006 (eller 2007) kom en ny stout som slog Guinness med hästlängder. Den var inte bara jättegod utan utgjorde samtidigt startskottet för nedrustningen av mitt konservativa öltänkande, Mikkellers Beer Geek Breakfast hette den. Om jag inte missminner mig satt jag på Malmös bästa krog På Besök och ägarna Anton och Markus tyckte jag skulle prova den här nya stouten från Danmark. Det var inte bara den goda smaken jag föll för. Med Mikkeller följde anekdoter. Visst fanns det historier om Guinness med, hur man slår ett mynt vid olika tidpunkter på glaset för att veta när den ska drickas och fyrklövern som kan göras i skummet, upphällningsteknik och så, fascinerande, men inte som nu, det här nya berättandet, hade ett nytt fokus, roligare, utmanande och nyskapande. 

Jag och min 100 Imperial Stout Mikkellers Black Buffalo

Bakom etiketten Mikkeller, fick jag reda på, fanns två rätt unga män Mikkel och Keller, redan ordvitsen i namnet fångade mig. Att jag sedan fick lära mig vad en spökbryggare/gypsybrewer var gjorde inte det hela mindre intressant. Ganska snabbt hade jag öppnat mitt sinne för allsköns stout och snart även den närbesläktade portern. Det mörka ölet var tryggt och gott och så fick jag ju den där totala munknullarupplevelsen  när Mikkeller släppte Beer Geek Brunch Weasel. Ett öl som jag än idag håller bland det bästa som gjorts. Och nu ville jag veta mer om Mikkeller. Bara Mikkel var kvar nu av de två som startat märket. Han använder bara de bästa råvarorna för allt ska bli så perfekt som möjligt, en kemilärare som var perfektionist och dessutom ett år yngre än mig. Jag fick lära mig att hög alkoholhalt möjliggör för tungans smaklökar att registrera mer. Superintressant. Mer. Och mer blev det. 

Vid mitt nästa besök på På Besök laddade Markus upp med Mikkels senaste projekt, första Single Hop serien. Anton hade under ett års tid trugat och tjatat på mig att släppa in annat än de mörka ölen i mitt öl-liv och han tyckte att IPA borde vara något för mig. Jag kämpade emot länge, men fick såklart ge mig till slut och vid tiden för Single Hop-provningen hade jag ganska nyligen accepterat den där blommiga märkliga smaken av humle. Single Hop projektet gick ut på att lära folk om humle. Varje öl var döpt efter humlesorten som användes. De var dessutom bryggda så att man kunde blanda ihop den humlekombination man själv föredrog. Lysande. Jag tyckte det var för nördigt för mig då, men jag var mycket imponerad så bara något år senare köade jag utanför en affär i Köpenhamn för att köpa en låda med de 19 nya singlehopölen som släpptes. Jag var fast. 

Mikkel är lärare i kemi och jag skulle tro att det är läraren i honom lika mycket som experimentlustan som driver fram singlehopserierna. Det är inte bara humlesorter han lär ut, det finns en fantastisk spontanjästserie och det fanns en jästserie (jag dessvärre aldrig provade), dessutom provar han att lagra några av sina stout på olika vin och sprit-fat så lär man sig hur det påverkar ett öl.

Singlehopprojektet, det tredje av hittills fyra

Det som gör Mikkeller till världens bästa märke är utmaningarna och den otroligt höga produktiviteten som ändå inte tummar på kvalitet eller omsorg. Senast jag räknade på Ratebeer.com hur många olika sorter Mikkel gjort kom jag upp i 327 stycken. Självklart kan inte allt bli bra och självklart passar inte alla stilar alla så vissa recensioner och betyg blir låga. Trots det ligger Mikkeller på 16:e plats av alla bryggare i världen på Ratebeer. 

Det konservativa stadiet av öldrickande som jag nämnde tidigare är knappast unikt för mig. Den vanligaste kommentaren jag får kring öldrickandet är fortfarande något i stil med ”inget går ändå upp mot en (valfri blaskig lager)”, eller den trevligare varianten ”det var kul att smaka något konstigt och det var gott men jag tar en (valfri tjeckisk pilsner)”. Men är det någon bryggare som får folk att tänka om och faktiskt välja det där andra så är det Mikkel Borg Bjergsø. Mig har han lyckats få intresserad av saison, veteöl, spontanjäst, bryggeriprocess, jästsorter, humlekombinationer, kaffesorter och säkert massvis annat. Samarbeten med andra bryggare har gjort att jag fått upp ögonen för dem. Hans fantastiska ölfestival, som jag skrev om i tidigare inlägg, fick mig att få upp ögonen för den ölsort jag letar efter mest för närvarande, Berliner Weisse.

Koppi, kaffe och IPA, inte så lyckat men kul

Humlig stout, skumt, gott

Mikkellers öl är alltså väldigt välgjorda och står för en osannolik bredd som kan tilltala många. Skälet till att jag tycker det gör honom till världens viktigaste bryggare är att jag tror att om man dricker öl med omsorg och nyfikenhet dricker man mer med respekt. Följden borde bli mindre fylla och mindre slentriandrickande. Och dessutom borde sortimentet på fler ställen breddas och personalen borde bli kunnigare och inspirera mer om hantverket.  Visst kan man störa sig på de höga priserna från Mikkeller och andra hantverksbryggare. Men dels betalar man för kvalitetsöl (med kvalitetsråvaror) och dels tar det förhoppningsvis längre tid att dricka öl med mycket smak, så är man på krogen borde det jämna ut sig. Trots ett ganska högt pris för en kvalitetsöl är det väldigt billigt om man jämför men vinvärlden där folk i allmänhet inte har några större problem med att köpa ett glas ganska mediokert rött för 70-90 kr. Tänk då istället en hel flaska bra hantverksöl för samma pris, och kanske till och med samma alkoholhalt. För de som inte vill ha en hög alkoholhalt så är ett Mikkellerprojekt ”Drink in the Sun” där alkoholen ska bli svagare och smaken godare för varje ny batch.

1000 IBU, på fat är det en av de absolut bästa öl jag vet

Weasel lagrad på Calvadosfat

Mikkeller bar på Viktoriagade 8 i Köpenhamn har 20 fatöl varav minst hälften alltid är Mikkels egna. Där har man möjlighet att köpa ganska små glas så man kan utsätta smaklökarna för mycket om man vill och man får professionell hjälp av personalen. Dessutom finns det ett lager med flasköl som är bisarrt med sin enorma mängd kvalitetsöl.  Snacksen är speciellt utvalda på samma sätt som råvarorna i ölen. Baren vann nyligen pris som Köpenhamns bästa bar i Politikens iBYEN. Det är ett säkert ställe att gå till om du inte vill riskera att lägga pengar på dålig hantverksöl för det finns såklart också.

Mikkeller bar där det precis byts ett fat. Rob, Irina och James.

Dålig hantverksöl är en större konkurrent än lagerbjässarna. För om någon vill prova ett hantverksöl och får tag i ett dåligt så är risken stor att all döms ut. Det kommer väldigt mycket nya bryggare överallt nu och för oss i Sverige blir de svenska och i viss mån danska producenterna de vi märker mest. Det är mest roligt men man bör veta att även om det är relativt lätt att göra öl är det inte lätt att göra det riktigt gott. Så se upp för Stronzo, danskar med mycket pengar men lite kunskap och Brutal Brewing som är Spendrups försök att tjäna pengar på det här. Jag ger inte särskilt mycket för de flesta svenska bryggarna på marknaden än, men några bra är på gång, Pang Pang och Omnipollo t ex. (Dugges, Oppigårds och Närke är också ganska bra men jag tror inte jag hade brytt mig om de inte var svenskar faktiskt). Hantverksbryggare från Danmark som jag verkligen rekommenderar förutom Mikkeller är: To Øl, Evil Twin, Xbeeriment, Beer Here, Grassroots och vissa Hornbeer, vissa Amager och alla stouts från Det Lille Bryggeri. Vårt grannland Norge kan också, nästan allt från Nøgne Ø är gott och Haandbryggeriet kan med. Amerikanska marknaden sparar jag till ett annat inlägg.

Tore från To Øl, Mikkel och jag på ölmässan i Stockholm

Avslutningsvis, listan. Av de 192 olika öl från Mikkeller jag provat tycker jag följande är bäst även om jag åter vill poängtera att det inte är de bästa ölen som gör Mikkel suverän (för det är lite trist att jag har så många Imperial Stout här).

Ölen nedan är inom betygsspannet 19-20 rangordnade med den bästa först:

Mikkeller Festival Special Edition 2012 - Stella 3 (Imperial Stout)

Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel Cognac Edition (Imperial Stout)

Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel Calvados Edition (Imperial Stout)

Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel (Imperial Stout)

Mikkeller 1000 IBU (IPA)

Mikkeller 黑 / Black (Imperial Stout)

Mikkeller Black Hole Barrel Aged Edition Tequila (Imperial Stout)

Mikkeller Spontandoubleblueberry (Lambic)

Mikkeller 1000 IBU Ultramate (IPA)

Mikkeller Festival Special Edition 2011 – Stella 2 (Lambic)

Mikkeller Single Hop Summit IPA (IPA)

Mikkeller Single Hop Nelson Sauvin IPA (IPA)

Mikkeller Spontancassis (Lambic)

Mikkeller Black Hole (Imperial Stout)

Mikkeller Beer Geek Vanilla Cognac Breakfast (Stout)

Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel Islay Edition 09 (Imperial Stout)

Mikkeller Beer Geek Breakfast Bourbon Edition (Stout)

Copenhagen Beer Celebration - Min åsikt

Festivalgeneral Irina Carlén och festivalen

Det skrevs en hel del om CBC i olika medier under maj. Har man koll på ölbloggar eller om man letar på de sidor i dags/kvällspress som tar upp drycker har man säkert lagt märke till att festivalen tyckts dela skribenter i två läger/åsikter. Oavsett om det har prisats eller klagats så har den rört upp väldigt mycket känslor, ibland har det handlat om upplägget på festivalen och i vissa lägen har det försökts skapas en clash mellan CBC & danska ölentusiasternas mer ”folkliga” ölfestival som pågick samma helg. Darren på BeerSweden har skrivit den blogg som mest stämmer överens med vad jag tycker så läs gärna den också när du är klar här http://www.beersweden.se/archives/10323. 

För mig är det naturligt att jämföra (mattelärare, statistiknörd ni vet) så att berätta om Copenhagen Beer Celebration (CBC) blir intressantare om jag jämför den med Stockholms Öl & Whiskymässa (SÖW) som jag haft glädjen att besöka två gånger. Men för att göra det roligare och svårare för mig tänkte jag även dra paralleller till musikfestivalerna Hultsfred och Roskilde som jag besökte några gånger under 90-talet. Självklart har vi olika upplevelser av festivalerna men jag älskade Roskilde och tyckte ofta att Hultsfred var helt ok.

Stämningen på CBC var fantastisk. Avslappnade möten mellan ölstatistiknördar, bryggare, recensenter och allmänna ölälskare. Inte för att jag varit backstage på Roskilde men jag tror det skulle kännas så, och det skulle dessutom nödvändigtvis också innebära att Madness, The Clash, Dead Kennedys och Desmond Dekker fanns på bandlistan så man kunde mingla med dem. Visst fick man träffa bryggare på SÖW också men där kändes allt inriktat på försäljning, som ett merchstånd på Hultsfred med Pelle Granberg från Charta 77 som krängde tishor och singlar. Och stämningen var oftast trevlig men det var trångt, köer och en och annan full-störig-svensk. Ett lyckat drag hos CBC var att man köpte poletter vilket inte bara underlättade försäljningen av öl (inga köer) utan även tog bort fokus från det penningstinna. 

På Roskildefestivalen strävar man (eller strävade) efter att hitta nya band som var på väg att slå samtidigt som man hade dragplåster som var mer genreinriktade, medan Hultsfred hade en bred svensk repertoar och några av de band som var störst för närvarande. Här vill jag mer jämföra vad för öl som såldes. Varje bryggare på CBC hade ca fyra öl /dag och ville man leta trender var det definitivt jästens betydelse som man genomgående experimenterat med. Självklart hade nästan alla en fantastisk IPA och en fantastisk Imperial Stout men det spännande var jästen, inte bara i suröl av olika slag, utan även jästanvändningen i andra öl. Inga svenska öl kvalade in, med rätta tycker jag även om jag hoppas på Omipollo eller någon helt ny svensk bryggare till nästa år (om det blir av).  På SÖW tycks svenska öl dominera tillsammans med storsäljarna som Carlsberg. Mikkeller, To Øl, Evil Twin och Beer Here trycks ihop i Brill & Co:s monter vilket är som att ha alla favoritbanden på Hultsfreds Demoscen (ingen diss till Brill, menar bara att utrymmet var skralt). SÖW är dessutom fullständigt reklamspäckat, du kan gissa vilka som har råd att synas mest… CBC var i stort sett reklamfri och de banér som syntes var stilfullt trevliga.

Bakom Evil Twins Jeppe skymtar Omnipollo-Henok. Är han med nästa år?

På nittiotalet var det totalförbjud att ta med alkohol in på konsertområdet på Hultsfred, väl inne kunde man gå till öltält och köpa dyr folköl i plastmugg i inhägnat område. På Roskilde fick man en plastmugg att hälla upp sin dricka i, plastmuggen kunde man sen panta för 25 öre. Vi har olika öllagar så jag förstår att det blir annorlunda men det är avslappnat och skönt i Danmark att man kan stå utanför med sin öl utan att en sur vakt skäller ut dig. Av de kommentarer jag läst kring CBC störde sig många på pissoarerna, korsvarianten. Själv tyckte jag det var perfekt, aldrig kö (för killar förvisso men trycket på de andra toaletterna borde ju lätta för tjejerna med). Här jämför jag inte med festivaler för det är de bra på båda två.

Tänk dig att du kunde gått och lyssnat på en föreläsning -91 med Iggy Pop när han berättar om amerikanska punkscenen och hur lagarna komplicerar det för honom att skära i sig på scen. Eller om du efter Bad Religion konserten -93 kunde lyssna på professor Greg Graffin som gör en antropologisk studie av festivaler och dess besökare. På Hultsfred hade det varit kul att höra Chips från Sator berätta hur man motiverar sig att köra om och om och om igen.  På SÖW fanns flera föreläsningar men trots två festivalbesök har jag inte gått på någon där. Det har känts krångligt, svårt att få plats och ofta mest presentationer av bryggarna, jag kan ha fel, men det är min känsla. På CBC skrev man upp sig på en lapp och gick in och lyssnade en kvart senare. Jag gick på två, den ena (Iggy Pop) var Three Floyds som berättade om lagar, tid och utrymme som försvårar större distribution till Europa, avslappnat och trevligt med RateBeers no1. Den andra föreläsningen med Tobias (Greg Graffin) från To Øl handlade om kemi och problemen med ljusets påverkan på buteljerad öl. Fantastiskt kul att de båda vågade hålla en hög nivå på sina föreläsningar men ändå hinna med det och eftersnack inom en halvtimme. Geni!

Tobias kemiföreläsning

Three Floyds om microbrewing

Jag vill poängtera att jag verkligen gillar Stockholms Öl & Whiskymässa och jag gillade Hultsfredsfestvalen med. Men Roskilde har jag riktigt fina minnen från och CBC var min klart bästa ölupplevelse hittills. Så vilka öl var bäst då? På ett sätt är det inte så intressant eftersom det var experimenterandet och trenderna som var roligast men de som stack ut var:

”Mikkeller Stella 3” (20) ( Bara på flaska att ta med men det är det näst bästa ölet någonsin.)

“Mikkellers Spontandoubleblueberry”  (19)

”Mikkeller Beer Geek Vanilla Cognac Breakfast”(19)

 ”Xbeeriment Horses’ Sweat’n’Cats Pee” (19) (en lambic)

”Xbeeriment Tart! Said the Horse with Red Teeth” (18) (lambic)

 “The Farmer’s Cabinet Layover in Berlin” (19) (en Berliner Weisse)

 ”The Farmer’s Cabinet Marry Me In Goslar” (18) (suröl)

“Lost Abbey Barrel Aged Serpents Stout with Cacao Nibs and Coffee” (19)

 “Port Brewing Mongo IPA” (19)

“Port Brewing Shark Attack Double Red Ale” (19)

”Three Floyds Alpha King” (20) (världens bästa APA)

 ”Three Floyds Arctic Panzer Wolf” (18)

 ”Three Floyds Cimmerian Sabertooth Berzerker ” (18).

”Amager The Sinner Series Gluttony” (18) (tokhumlig)

“Westbrook Mexican Coffee Cake” (18) (Var som att dricka en kaka, fast gott, Imperial Stout)

Jag & Anton & Spontandoubleblueberry

 Brodies från England är nykomlingar men riktigt goda och jämna, lär bli ännu bättre framöver.

Dessutom:

1. Hurra för festivalgeneral Irina Carlén som gjorde ett fantastiskt lyckat arrangemang och jag tror allt hon fick festivalen i exakt den riktning som Mikkeller önskade.

2. Apropå ölkriget som det ropats på emellanåt så finns det inte. Mikkel satte datumet för festivalen den helgen som var ledig i maj (bedaredag och kristi flygare de andra) att ölentusiasterna också valde den helgen är inte konstigt, men de kom ut med sitt datum efter att Mikkel gått ut med sitt. Men framförallt har han själv flera gånger sagt att han inte vill utmana någon. 

3. Maten var helt ok, man måste tänka på att det serverades snabbt till tusen personer och att maten ingick i entrépriset. Kul att det serverades finöl ur kannor till middagen med.

4. Tack till Anton Cohén som stod ut med mig under och efter alla provsmakningar.