Lp-skivorna i samlingen dammas av. Del 2 - Bruce S & The Cramps

Skivor del 2
Bruce & Cramps

Efter genomlyssningen av mina baktakts-lp har det blivit dags för den så kallade övrigtgenren. I övrigt hamnar det jag inte är så jätteintresserad av som genre så här finner vi varken baktakt, punk, synth, hårdrock, hip-hop, 50s eller 60s. Självklart finns här en hel del fantastisk musik, men det kan vara bra att ha i åtanke att jag är dåligt insatt i musiken om man skulle bli stött av sågningarna.

Jag har verkligen försökt uppskatta Bruce Springsteens musik, men det går bara inte. Greetings from Asbury Park är helt intetsägande och inte ett spår väcker intresse eller fastnar, långa historier (och knappt några refrenger) som är tråkigt ackompanjerade, men den är väl knappast känd som någon av hans bättre lps.
   Hur kan du gilla Moneybrother om du inte gillar Bruce? Tryckt i ansiktet varenda gång det kommer fram att jag tycker Springsteen är överskattad. Jo på The Wild, The Innocent & the E Street Shuffle kan jag tydligt höra vad Moneybrother inspirerats av. Men här finns många tydliga skillnader. För det första engagerar inte texterna mig alls, jag bryr mig inte om det han berättar (och det är bara Bruce eget fel). För det andra, och det här är nog den viktigaste biten, E Steet Bands instrumentalrunkande, jag avskyr långa instumentalpartier där musikern/musikerna ska visa hur förbannat duktiga de är, när det bara blir irriterande. Usch. De låtar som kunde blivit bra förstörs av det. Plattan som helhet lider dessutom av någon slags låtsasfunk. Båda förstaskivorna får 3/10, det är inte värdelöst men de är verkligen på listan ”kanske-säljas-när-allt-är-genomlyssnat”. (video1 Bruce låtsasfunk)

   Men Born to Run då? Den måste du gilla. Ja, den låten tycker jag är jättebra, men resten av skivan låter bara som ett tvärsnitt av den tidens musikscen. Jag gillar inte Ulf Lundell heller, Ulf har hört den här skivan, mycket. Sämsta spåret är Tenth Avenue Freeze-Out.
    Darknes on the Edge of Town: Fördel; E Street Band synkar bra med Mr. Bruce nu och håller inte på att stila sig. Nackdel; tråkig jämnblek platta där ingen låt sticker ut, möjligtvis titelspåret som är lite bättre än resten. Båda skivorna får 4/10. Hellre lyssnar jag på poppiga hitplattan Born in the USA än någon av dessa, fast den har jag inte så det behöver jag inte heller. (video2 Bra Bruce)

Att bandet var bättre förr stämmer inte på The Cramps, såvida man inte föredrar att det låter otajt, ogenomtänkt och skrammligt. För precis så låter Songs the Lord Taught us från 1980. Bandet var ett obskyrt new wave-garage-psychobilly-band, men det finns andra bättre grupper från den tiden i den genren än just The Cramps, Meteors t. ex. Första plattan kan jag inte ge mer än en 4 och andra skivan, Psychadelic Jungle får en 5:a, den är lite vettigare. På off the Bones har surfen fått större utrymme och plattan har ett par låtar som fastnar lite. Date with Elvis är liknande även om ljudet är lite renare, fortfarande garagesmutsigt, men ändå att man har städat lite i garaget. Dessutom har skivan två skeva sköna hits i What’s inside a Girl och Can your Pussy do the Dog. Båda skivorna får 6:or. (video3 skön skev hit)

    Stay Stick! Är deras geniplatta, balansen mellan svängig rockabilly och smutsig garage gör denna till bästa psychobillyplattan. Elvis gör sig påmind på bästa möjliga sätt och här är hits (på Crampsvis alltså inga omdelbara diton) som Bikini Girls with Machine Guns, Bop Pills och God Damn Rock’n’Roll. Att den trots det bara får 8/10 beror på den lite sämre b-sidan. (video4 superhit)

 Sista plattan jag har med Cramps är Look Mom No Head från 1991, den försöker hålla sig på samma linje som Stay Stick! Men lyckas inte få några riktiga hitlåtar, vilket gör att den mest känns utslätad. Det svänger ändå om den som helhet så den får en 6a.

Nästa gång blir det The Cure och David Bowie.