The Asylum, ett Troma utan hjärta

 

Amerikanska producenterna The Asylum är kanske mest kända för att göra värdelösa kloner på kassasuccéer s k mockbusters. Paranormal Activity blir Parnormal Entity, Transformers blir Transmorphers osv,  wiki har listat några på denna länken. Förmodligen drar de in mest stålar på det sättet, men de Asylumfilmer jag fastnat för, utan att egentligen tycka någon är bra, är deras Mega-djur-rullar.  Den kändaste av dem är förmodligen Mega Shark vs. Giant Octopus där en Magahaj hoppar upp i luften och käkar upp ett flygplan. Trots det tycker jag att 2 HeadedShark Attack  är snäppet mindre kass, det är ju dubbelt så läskigt och farligt om Megahajen har två huvuden. Tycker du att det här är bra måste du se den genrerelaterade filmen, som är Roger Cormanproducerad, Sharktopus.  En korsning mellan Megabläckfisk och Megahaj gör att den kan röra sig på land och äta folk! 

 

Megadjur är knappast en ny filmföreteelse. Det kryllar av dem, särskilt gamla japanska monsterrullar, men även femtiotalets amerikanska vad-händer-med kärnvapen-skräck-monster-filmerna. 70-talet hade sina b-filmer med stora spindlar mm och Sydkorea boostade genren med Host i mitten på 00-talet. Alla de filmerna var barn av sin tid, ofta samhällskritiska. Det vi ser från Asylum är väl också barn av sin tid. Massproduktion/masskonsumtionstiden och då menar jag inte ur någon kritisk aspekt.

Nåväl, The Asylum startades av B-filmsregissör David Michael Platt 1997, deras budget på en film brukar ligga under en miljon dollar. Temat är ofta kopierat från kassasuccéer eller så slänger man in konstiga djur, använder före detta kändisar eller kändisars barn (Jake Busey, Brooke Hogan) , använder lite grövre våld, gärna splatter, lite naket och framförallt så skäms man inte över att man är helt värdelös. Många av de här egenskaperna kan man även se hos produktionsbolaget Troma som startades av B-filmsregissören Lloyd Kaufman knappt 25 år tidigare. Budgeten, liksom inspelningstiden är nästintill obefintlig, ofta splatter och grovt våld och naket, men istället för gamla kändisar har Troma i vissa fall blivit en språngbräda för skådisar, exemlevis Vincent D'Onofrio i The First Turn-On, Marisa Tomei i Toxic Avenger och Samuel L Jackson i Def By Temptation mfl men även regissörer som Trey Parker & Matt Stone som gjorde underbara Cannibal The Musical. Och Troma skäms inte för sin uselhet, det är deras trademark. Kanske kan Asylum vara en språngbräda för några skådisar fast  vi inte sett effekten på det än, men jag är skeptisk. 

Min favoritscen ur Cannibal the Musical

Några skojiga jämförelser mellan bolagen: Carmen Electra hade huvudrollen i Tromas The Chosen One innan hon var särskilt känd, nu dyker hon upp som ex-kändisnamn i Asylums 2 Headed Shark Attack. Senaste hiten från The Asylum är Nazis at the Centre of the Earth, Troma har gjort Surf Nazis Must Die. Asylums Abraham Lincoln vs Zombies kommer nog vara roligare än Tromas Redneck Zombies men knappast med mer gore. Asylums rip på Hills Have Eyes, Hillside Cannibals står sig slätt mot Cannibal the Musical. Megadjurfilmerna i all ära men Troma har gjort en film om en Megakondom ”Killer Condom” . Rent produktionsmässigt finns en enorm skillnad. Troma arbetar stenhårt utan budget med riktiga effekter där alla inblandade drar sitt strå till stacken, hos Asylum är allt gjort med dåliga dataeffekter, och andra sidan är det möjligt att Troma hade valt det alternativet om de startat idag, men jag tycker det är charmigt att de är så nöjda med sin scen där en bil voltar och exploderar att de använt den i fyra filmer Sgt.Kabukiman NYPD (1990), Tromeo and Juliet (1996), Terror Firmer (1999) och Citizen Toxie (2000). Efter min subjektiva jämförelse vinner Troma på nästan allt, för Troma har mer hjärta, mer humor, mer glimt i ögat. Däremot gör de knappt filmer längre och jag skrattar i alla fall gott åt många av Asylums produkter, så om du har tid över för riktigt usel film, fixa några av de nämnda och har du inte sett Tromafilmer så börja med Class of Nuke ’em High.

Lambic- det är ju för fan ett veteöl!

Jag gillar inte veteöl, visst finns det undantag, men ändå. Det är enkelt att ogilla veteöl, äckligt skum och alldeles för sött och simpelt m m. Men så visade det sig att en av de ölsorter jag för närvarande tycker är roligast att prova var gjord på vete, Lambic. Lambic är spontanjäst öl, alltså en grundtyp av öl utöver underjäst och överjäst, fast för att vara grundtyp är den väldigt diskret i sin kvantitet, men inte i sin smak. För att kallas Lambic ska ölet vara bryggt i dalen Senne, Bryssel med lite omnejd. I dalen finns en speciell jästkultur och spontanjäsning innebär att man inte tillsätter jäst på vanligt vis utan låter ölet jäsa med hjälp av jästkulturen i luften. Lätt att misstro resultatet här, men det blir ofta väldigt gott.

                                                  (3 st olika lambic längst till vänster)

Vanligaste kommentarerna när vänner smakat Lambic är nog "Gott, fast det smakar inte öl", "Helvete så surt" och "Det smakar vin, eller fransk cider". Min första blev jag bjuden på av Marc Shuterman när jag besökte Bishops nyöppnade på Folkungagatan på Södermalm. Vi hade druckit många tjusiga öl och den jag trodde skulle vara den sista var Närkes Stormaktsportern Kaggen 08. Den var svår att toppa så Marc tyckte det var klokt att dricka något helt annorlunda. Jag var helt oförberedd på det (som jag då upplevde som) extremt sura, tungkryllande, nästan chockartande, men ändå väldigt gott och jag blev verkligen nyfiken och sugen på mer. Vi drack Cantillons Rosé De Gambrinus den gången (17/20).

Det finns ett gäng olika Lambicsorter:
Lambic-Fruit har smak av körsbär, persika, svart vinbär m m. Roligt syrligt och min favorit.
Lambic-Gueuze är en blandning av gammal och ny Lambic och smakar ofta torr cider. Gott och nästfavorit.
Lambic-Faro har tillsatt socker vilket gör att jag inte gillar den stilen så värst.
Lambic-Unblended är den gamla orginalvarianten, kan tydligen smaka olika men de två jag provat var ingen hit.

                                                         (En av de bästa)

Cantillon har sitt bryggeri i Bryssel och de har bryggt ca 50 olika öl. Av dem har jag haft nöjet att dricka åtta stycken, alla inom betygsspannet 14-19 där 14 får ses som en avvikare. Tre av dem får 19: Cantillon Saint Lamvinus, Cantillon Kriek (finns på fat på Mikkeller Bar just nu) och den för Ølbutikken i Köpenhamn specialgjorda Cantillon Blåbær Lambik. Mycket syrlighet, väldigt torra och fantastiska bärsmaker. Galet gott.

3 Fonteinen är ett annat Belgiskt bryggeri som gör fina Lambic (ca 30 st). De flesta ölkännare tycker nog att de är bäst men av de sex jag druckit får de två godaste 18: 3 Fonteinen Kriekenlambik Scharbeekse Version och 3 Fonteinen Oude Kriek. Den lägsta får 13.

                                              (Mikkels specialare Sour Bitch)

Mikkeller brygger en hel del på De Proefbrouwerij och lärare som han är i grunden har han bryggt en serie Lambic för att vi ska lära och njuta. I serien ingick sju Lambic varav en var en gueuze (Spontanale) och resten Fruit. Utöver det har han gjort Sour Bitch (17/20) och förmodligen fler som jag inte känner till. Mikkels Lambic håller sig inom betygspannet 16-19 med Spontancassises som den allra bästa. Jag köpte ett gäng olika på Kihoskh igår så det ska inte vara omöjligt att få tag på några av de här godbitarna fortfarande. Det som skiljer Mikkellers från de andras är att de är mer extrema, väldigt, väldigt syrliga, så ska du prova några olika ta dessa sist.

De finns fler bryggare som gör Lambic men de jag tog upp här är de som jag gillar mest.

The Thing x 3

Senaste The Thing (Matthijs van Heijningen Jr) är en prequel till John Carpenters The Thing, som i sin tur är en re-make på Fantomen från Mars (The Thing From Another World) av Howard Hawks & Christian Nyby, den filmen är baserad på novellen Who Goes There av John W Campbell som i sin tur förmodligen var inspirerad av H.P. Lovecraft. Med det klargjort tänkte jag jämföra filmerna och kort recensera den nyaste av dem.

Det skiljer ca 30 år mellan filmerna, Fantomen från Mars kom 1951, The Thing 1982 och Prequelen The Thing 2011. Filmerna har en skräck gemensam som nog aldrig kommer att kännas omodern och det är paranoian. Annars finns här tidstypiska skräckmoment. Under 50-talet präglades de flesta horror/scifi-rullarna av rädslan för atombomben, men det fanns även en skepsis mot forskning i allmänhet, den galne forskaren återkommer ofta och i Fantomen från Mars finns flera osympatiska diton. ”Fantomen” i filmen är inte lika extrem som i uppföljarna (eller i förlagan för den delen) och förökar sig som en växt istället för imitation av och inifrån människovärd. Det stora hotet i filmen är forskaren som tycker att ”Fantomen” är viktigare än resten av gruppen och därmed riskerar allas liv.

Carpenters version håller sig mer till förlagan. Samtidigt som den är väldigt inspirerad av Ridley Scotts genialiska film Alien (1979) följer den delvis mönstret från slasherfilmen som har sin guldålder då. The Thing är den klart bästa av de tre, effekterna är mycket välgjorda, musiken fantastisk, Norrmannen i början av filmen snackar norska, Kurt Russel är Kurt Russel. Den tidstypiska skräcken i denna The Thing är isoleringen, det genomsyrar både alienrullarna och många slasherfilmer. Kanske ett tecken på yuppiefieringen med sitt ensam är stark. På Antarktis kan ingen höra dig skrika (yuppiescum).

Den nya The Thing, prequelen alltså, är otroligt bra den första timmen. Enda negativa så långt är det som är vår tidsanda, det som är synsättet på rymden och skräck idag. New Age, ”I want to Believe”, även om det de vill tro på visar sig vara något ondsint ruttet så hamnar det inte bredvid varandra när repliker som ”vi kommer alltid se stjärnorna på ett helt nytt sätt i fortsättningen” levereras under det positiva vi-har-hittat-en-alien partiet i filmen. Usch. Annars är första timmen stämningsfull med bra skådisar och välutvecklade karaktärer, suggestiv musik, bra regi och stabilt foto. Protagonisten är strålande i sin utveckling från lågmäld avvaktande till den som kompromisslöst tar kommandot över det mer och mer paranoida skräckscenariot. Karaktären påminner om Aliens Ripley, men inte lika hård och självklar. Van Heijningen har tagit fasta på många saker i Carpenters film och låter danskar och norrmän tala sina språk när de inte har skäl att tala engelska. Han ser även till att förklara alla lik som forskargänget från -82:an hittar. Men om det är med flit eller pga dålig ekonomi eller något så ser effekterna sämre ut, tänk Brian Yuznas Society så kommer ni rätt. De sista 40 minuterna är en jakt och splatter/gore-feast som bara är tråkig. Slutscenen börjar under eftertexterna, den är bra och gör mig extremt sugen på att direkt sätta igång att se om Carpenters The Thing. Det hade jag gjort om det nu inte vore så att jag ska iväg till Danmark för en finöl på Mikkeller bar. Det får bli horror i morgon istället.