Få ljusglimtar i usla filmåret 2013

Av de 38 filmer jag sett som haft premiär det här året är det endast tre stycken som lyckas få 8 av 10. Tre av filmerna får bottenbetygen 1 eller 2 av 10. Det finns några filmer som jag gärna vill se som jag tror kan få höga betyg, Bilbouppföljaren, Hotell (som jag inte sett än, sorry Patrik), Vi är bäst, The Pervert's Guide to Ideology och Gravity. Med det sagt börjar vi med en koll på filmer värda att undvika. 
 

 

(Hotell film som ska ses snart)

Produktionsbolaget The Asylum har jag ägnat ett tidigare blogginlägg om. De skapar guldkorn ibland, men alltför ofta är det bara trött och hafsigt. Jack the Giant Killer Höll verkligen inte måttet och var alltså inte ens kul för att vara kass. Bryan Singers Jack the Giant Slayer (som Asylumrullen rider på) var åtminstone sevärd, 6/10 fick den.

Jag kände mig nästan tvungen att se den senaste Die Hard-filmen, av enkla anledningen att jag sett de tidigare och tyckte att ettan var bra. A Good Day to Die Hard är nog den sista jag ser i franchisen. Genomkorkad action som aldrig blir underhållande med devisen ju mer biljakter desto bättre. Men det blir såklart bara sämre.

 

(Bellville Baby, tradigt pretto)

 

Tredje usla filmen är den ofta kritikerrosade Belleville Baby. Med hjälp av fejkade inspelade telefonsamtal får vi följa huvudpersonkvinnas misslyckade liv med en farlig fransman. Konstnärligt försök så det förslår, med symboliska bilder upptryckta i ansiktet, ryckig kamera, passionerade Frankrike, kalla Sverige och bara uselt. Enda behållningen var att jag inte kunde låta bli att dra paralleller till den briljanta gamla Bad Boys från 1983 där Sean Penn mosar interner med colaburkar i kuddfodralet. Om någon läsare sett båda filmerna vore det kul att höra om den med tänkte på det. Jag hittade väldigt många likheter.

Nu till de bra filmerna:

Serietidningsbaserade filmer har kommit i överflöd, en trend som säkert ingen missat, filmerna är oftast helt ok, men sällan tänkvärda eller särskilt intelligenta. Vill man se sådana serietidningsfilmer får man se de animerade. 2012 kom den animerade Batman: The Dark Knight Returns, Part 1 och 2013 kom Batman: The Dark Knight Returns, Part 2, båda 8 av 10. De följer väldigt bra den otroligt banbrytande och råa serien med samma namn som kom 1988 och tillsammans med Watchmen var de serier som förändrade superhjältegenren. Nu fanns dem även för vuxna läsare som ville ha något mer tänkvärt. Och som sagt filmerna är lika bra som serien.

 

(Flash!)

Även Justice League: The Flashpoint Paradox är smart och bra. En film där Flash får stå i fokus. Det är Jay Olivia som har regisserat både den här och ovan nämnda Batmanrullar. Allt annat han regisserat har jag inte tyckt varit särskilt bra men dessa tre rekommenderar jag alla serietidningsintresserade. Batmanfilmerna kan man se även om man inte är seriefantast.

Återträffen såg jag på bio strax före årsslutet. Jag har knappt smält intrycket från den men den var vass. Snyggt av Odell att göra en Orson och både skriva manus, regissera och spela huvudrollen. Hennes lek med mediet, metagrejorna i filmen var inget som jag tänkte på eller som störde mig. Jag var mest fascinerad av historien hon berättar om människor och hur vi fungerar. Sen ville jag ringa några jag var dum mot under gymnasietiden. Samtidigt kunde jag oftare känna igen mig i Odells karaktär. För er som vet lite upplägget tycker jag andra delen var den bästa. För er som inte vet vill jag inte avslöja men gärna rekommendera.