Under min fortsättning av övrigt-genren upptäckte jag att
den mestadels bestod av depprock och glamrock. Två ganska stora skivhögar
bestod av min högstadietids depprocksfavoriter, The Cure, och av glamrockaren
David Bowie, som jag har ett mer kluvet förhållande till.
The Cures första skiva Three Imaginary Boys saknas i
samlingen (än så länge) eftersom jag köpte nästan identiska Boys Don’t Cry på Kvantums skivrea -87. Den tyckte jag extremt mycket om då, så efter att ha fått
ett blandband av Mackan Eriksson med hans favoritlåtar från övriga dittills
släppta skivor kompletterade jag med dem med. Enda skivan jag köpte när den kom
var Disintegration och då tyckte jag den var lite trist och en sell-out (obs.
jag var 15 år). Minns även att jag
tyckte Kiss Me Kiss Me Kiss Me var ojämn och att uppföljarna till Boys.. var
för flummiga. Så vad tycker jag idag? Nästan exakt likadant visar det sig. Men bara nästan.
Bäst är fortfarande ”första” skivan. Det kan såklart bero på
att jag föredrar punk framför depprock. Det är en hård och rak platta där
varenda spår är suveränt. Jag menar bara
titelspåret i sig, Jumping someone elses train, Killing an Arab (vars text
handlar om Albert Camus Främligen som jag var tvungen att läsa när jag fick
reda på det) och så den lite läskiga Subway Song med skriket i slutet. Betyg 10
och en av de mest helgjutna jag har tror jag. Får se vid sammanställningen när
allt är klart. Seventeen Seconds (4) och Faith (5) gillar jag inte, alldeles
för flummiga. Pornography (7)däremot funkar bra och känns riktigt mörk och
depprockig, lyssna på one hundred years så fattar du.
Samlingsskivan Japanese
Whisper (9) representerar det jag mest tänker på när jag tänker The Cure, låten
Lovecats t ex. Gulligt, skevt poppigt, jättebra. Halvflummiga The Tops(7) bästa
låt är The Empty World. Concert-skivan är en väldigt bra live (8). The Head on
The Door (7) är lite som Japanese Whisper men är på tok för ojämn, nästan hela
b-sidan är trist. Genispåret är Inbetween Days.
Standing on the Beach (9) är en
samlade singlar så den blir automatiskt bra. Kiss Me Kiss Me Kiss Me är lika
ojämn som jag minns, Just Like Heaven (som för övrigt Dinosaur Jr. gjorde en bra cover på) och Catch är bästa spår. Disintegration (8) tycker jag nu är fantastisk och den stoltserar med en av de bästa kärlekslåtarna, Love Song.
Lullaby är ingen dålig låt heller. Om jag tyckte Disintegration var en sellout när jag var liten är det
inget mot vad jag tyckte om Wish när den kom, så den köpte jag inte ens, förrän
långt senare, då jag verkligen uppskattade popen i en slätstruken men väldigt
fin låt som Friday I’m in Love. Idag får skivan en 7:a.
Summerat får jag säga att The Cure är ett riktigt bra band
även om jag fortfarande har svårt för deras knepigaste, flummigaste,
gitarrstökande låtar och lps.
David Bowie förknippade jag med filmen Labyrinth, halvbra
80-talslåtar och fuldans med Mick Jagger.
I senare tonåren blev han mer
förknippad med idolen Iggy Pop och därmed lite mer intressant, dock inte så intressant
så att jag kunde tänka mig att lyssna på det. Under en Stockholmsvistelse, 1994
tror jag, utsatte min vän Bodil mig för Bowietortyr. Hon hade köp en
samlingsdubbelCD som hon spelade hela tiden, Changes gick på repeat. Som
obstinat punkare hatade jag detta. Men någonting fastnade, Major Tom och
Changes satt kvar i huvudet och när min värsta anti-fjant-grej lagt sig, köpte
jag några skivor, Ziggy-plattan och en samling, sen blev det ett par till och
bara nu senaste året har jag fyllt några sjuttiotalsluckor. Men vad är bra och
vad är dåligt? Dåligt är det teatraliska och jag är generellt emot
konceptplattor. Dåligt är avsaknad av hits. Bra är egen, karakteristisk stil.
Låtar som vägrar släppa, och du inte stör dig på det.
Det blir ingen genomgång skiva för skiva här eftersom jag
inte lyssnat så många gånger på alla. På de första två skivorna låter det mest
brittisk pop, lite Beatlesinfluerat och så även om själva låten Space Oddity
sticker ut som extra bra.
Tredje plattan, Man Who Sold the World (6), hade ett
orginalomslag med tjejklädd Bowie som blev indraget, mitt omslag är tristare
men på den inte helt helgjutna skivan kan man skönja den Bowie som komma skall.
Hunky Dory är hans bästa tillsammans med Young Americans, båda åttor (undantaget
samlingen Changes One som får 9). Visst hör man influenser från Beatles
fortfarande och från Pink Floyd som jag inte har mycket till övers för. Men
Life On Mars? Och tidigare hatade Changes är tokbra låtar. Trots att den är
bäst finns här trista spår, som Song for Bob Dylan, som gör den ojämn. Ziggy
Stardust är en konceptplatta och för att vara det är den toppen, en sjua får
den. Coverplattan Pin Ups (6) har bra låtar men det är inte så kul. Alladin
Sane, Diamond Dogs och Scary Monsters är helt ok 6:or och något bättre än de
förvånansvärt bleka skivorna Low och Heroes, trots att låten Heroes är geni. Mats
Johnsson lånade omslaget till Young Americans till sitt seriealbum Unga
norrlänningar, så den skivan måste ju vara bra tänkte jag. Sjukt
saxofonindränkt och lite funkig och usa-inspirerad lp, men den växer på en och
jag har redan hört den flera gånger trots att den är en av mina senaste inköp.
Summerar jag min Bowiesamling, som sträcker sig fram till
1980, får jag erkänna för dig Bodil att din tortyr i Stockholm nog fungerade
både som hjärntvätt men även som ögonöppnare för ickeskramlig pop. För dig som
är nyfiken men inte vill lyssna på allt rekommenderar jag å det varmaste
Changes One.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar