Skivsamlingen del 4: Jam och depprock

Vad förvånad jag blev när jag skulle analysera genomlyssningen av skivorna i övrigtgenren från J-S, från The Jam till Sparks. Siouxsie and the Banshees fick bara en femma (trots att det var en samling), Lou Reeds två lp fick 4 & 5 (förvisso Rock ’n’ Roll Animal och Sally Can’t Dance, men ändå) medan Leonard Cohens The Songs of Leonard Cohen smällde till med en nia, rakt i nian! Det som förvånande mig ännu mer var det som följer nedan. http://www.youtube.com/watch?v=lou5G2Ml1OM

Min Jam-samling omfattar de sex första skivorna och deras betyg hamnade alla på sex eller sju undantaget den sista som är snäppet sämre. Nog hade jag för mig att Jam var mycket bättre.

De börjar med första skivan In the City (6) som är punk fast mod och det borde ju tilltala skinnskallen i en. Men istället faller den mellan två stolar, hellre riktig punk eller renodlad pop. Tvåan This is the Modern World (7) är mer heljuten här har The Jam fått till sin egen stil och titelspåret är briljant. All Mod Cons (6) är blek medan Setting Sons (7)överraskar som jämnast och förmodligen den jag kan höja i betyg om jag sätter mig in i den lite bättre. Sound Affects (7) är kanske deras kändaste skiva och den har två megapophits med Monday och That’s Entertainment, resten av skivan kunde varit bättre. The Gift (5) kan man skippa. The Jam borde passat mig, men genomlyssningen gjorde mig mest besviken faktiskt, undantaget Setting Sons, kunde jag nöjt mig med en samlingsskiva i stället tror jag. http://www.youtube.com/watch?v=GKcNSrB_kqg

Under tidiga tonåren lyssnade jag mycket på punk, men på min skola, eller åtminstone bland mina vänner var jag ensam om det till en början. Jag lyssnade därför även mycket på det som de andra lyssnade på. Det innefattade hårdrock, synth, 60s pop, hip-hop men framförallt depprock.

Jesus and the Mary Chains Barbed Wire Kisses (7) är en singelsamling med b-sidorna från singlarna. Bandet är svårtillgängliga och detta material borde därmed vara riktigt knepigt att ta till sig, men så är det inte. Skön bra skrammeldepp med udda hitpotential på flera spår. Men de är väl ganska erkända fortfarande tror jag. Desto lägre cred har The Mission, ett utbrytarband från Sisters of Mercy som spelar snällare, lugnare depprock som drar lite åt synthpopen. Deras första skiva God’s Own Medicine (7) var jättemycket bättre än jag trodde jag skulle tycka idag, svårt att veta hur mycket som är nostalgi och hur mycket som är genuint bra, nostalgin spelar förmodligen större roll i Carved in Sand (6) där jag minns att jag älskade den sorgliga låten Amelia om en utsatt flicka, den stod sig inte så bra i dag. Butterfly on a Wheel från samma skiva klarade sig däremot väldigt bra. http://www.youtube.com/watch?v=LH_mdH6S7Fw

New Model Army kan klassas in i många olika stilar, depprock är en av dem (även om det inte är så mycket så). Ghost of Cain (7) minns jag som jättebra, det är den fortfarande men trots hits som 51st State och Lights go Out blir den brädad av No Rest for the Wicked (8) som kom året innan, 1985. Fetaste låten är My Country, NMA känns farliga och aggressiva, som en punkig Billy Bragg på den skivan. På Ghost of Cain är de mer bara Billy Bragg. Inte för att det skulle vara så bara, men låt Billy Bragg göra det jobbet. http://www.youtube.com/watch?v=yHQr718i6tk

Nick Cave är inte depprock men det var deppigt att inse att jag fortfarande inte kunde uppskatta hans första och tredje platta, för experimnetiellt för mig. Sen blir det ju tokbra förstås. Tips: Skippa ”From Here To Eternity” köp ”Tender Pray”. http://www.youtube.com/watch?v=Ahr4KFl79WI

För dryga två år sedan skulle jag spela lite depprock för Irina, något som inte var Cure som hon redan lyssnat en del på. Jag valde dem som jag ser som ur-depparna, Sisters of Mercy. Men jag fick ganska snabbt stänga av, jag skämdes, fan det här lät för 80, för synthigt, för pretantiöst, för simpelt. Men nu under genomlyssningen hörde jag något helt annat. Mäktigheten i Eldritchs röst, det drivna tempot, hårdheten, och jo synthigheten hörde jag nu med, men enbart som positivt. Jag slås till golvet av vissa låtar som jag måste spela om, direkt. Maxin Temple of Love/Heartland/Gimmie Shelter (9) var en sådan, Heartland framförallt. http://www.youtube.com/watch?v=5xVrTlvueoU

Första fullängdaren First and Last and Always (8) är så pampig, klar och grumlig på samma gång. Titelspåret och Marian gillar jag mest. På Floodland (7) som är unset sämre finns Lucretia My Reflection och This Corrosion båda två är låtar jag måste hör om igen. Även Vision Thing (7), som kom senare och knappt är samma band längre, är bra. Ribbons och Something Fast, bra tunga mörka grejer. http://www.youtube.com/watch?v=q-RVJyNpfDk

Att jag tyckte Sisters of Mercy var så himla bra igen och åter fick upp ögonen för tidiga NMA och tidiga Mission ser jag enbart som positivt. Men att här och nu erkänna att min länge, länge hatade Morrisey faktiskt gjorde flera bra låtar i The Smiths är svårare. Jag köpte The Queen is Dead när jag var i Tjeckoslovakien i början på nittiotalet. Tyckte inte den var något vidare då och den har mest spelats när någon annan än jag satt på den. Men den är fan rätt bra alltså. En sjua får albumet i sig och låten Bigmouth Strikes Again är väldigt bra och Some Girls are Bigger Than Others är mysputtrigt trevlig. http://www.youtube.com/watch?v=k5CltsEN8DQ

Kontentan är nog att jag är väldigt nöjd med att jag köpte mina depprockplattor när jag gjorde det, helt enkelt för att jag tycker det är väldigt bra musik. Tänker nog inte köpa fler skivor i genren eftersom jag misstänker att nostalgin kanske spelar en viss roll ändå.