The Thing x 3

Senaste The Thing (Matthijs van Heijningen Jr) är en prequel till John Carpenters The Thing, som i sin tur är en re-make på Fantomen från Mars (The Thing From Another World) av Howard Hawks & Christian Nyby, den filmen är baserad på novellen Who Goes There av John W Campbell som i sin tur förmodligen var inspirerad av H.P. Lovecraft. Med det klargjort tänkte jag jämföra filmerna och kort recensera den nyaste av dem.

Det skiljer ca 30 år mellan filmerna, Fantomen från Mars kom 1951, The Thing 1982 och Prequelen The Thing 2011. Filmerna har en skräck gemensam som nog aldrig kommer att kännas omodern och det är paranoian. Annars finns här tidstypiska skräckmoment. Under 50-talet präglades de flesta horror/scifi-rullarna av rädslan för atombomben, men det fanns även en skepsis mot forskning i allmänhet, den galne forskaren återkommer ofta och i Fantomen från Mars finns flera osympatiska diton. ”Fantomen” i filmen är inte lika extrem som i uppföljarna (eller i förlagan för den delen) och förökar sig som en växt istället för imitation av och inifrån människovärd. Det stora hotet i filmen är forskaren som tycker att ”Fantomen” är viktigare än resten av gruppen och därmed riskerar allas liv.

Carpenters version håller sig mer till förlagan. Samtidigt som den är väldigt inspirerad av Ridley Scotts genialiska film Alien (1979) följer den delvis mönstret från slasherfilmen som har sin guldålder då. The Thing är den klart bästa av de tre, effekterna är mycket välgjorda, musiken fantastisk, Norrmannen i början av filmen snackar norska, Kurt Russel är Kurt Russel. Den tidstypiska skräcken i denna The Thing är isoleringen, det genomsyrar både alienrullarna och många slasherfilmer. Kanske ett tecken på yuppiefieringen med sitt ensam är stark. På Antarktis kan ingen höra dig skrika (yuppiescum).

Den nya The Thing, prequelen alltså, är otroligt bra den första timmen. Enda negativa så långt är det som är vår tidsanda, det som är synsättet på rymden och skräck idag. New Age, ”I want to Believe”, även om det de vill tro på visar sig vara något ondsint ruttet så hamnar det inte bredvid varandra när repliker som ”vi kommer alltid se stjärnorna på ett helt nytt sätt i fortsättningen” levereras under det positiva vi-har-hittat-en-alien partiet i filmen. Usch. Annars är första timmen stämningsfull med bra skådisar och välutvecklade karaktärer, suggestiv musik, bra regi och stabilt foto. Protagonisten är strålande i sin utveckling från lågmäld avvaktande till den som kompromisslöst tar kommandot över det mer och mer paranoida skräckscenariot. Karaktären påminner om Aliens Ripley, men inte lika hård och självklar. Van Heijningen har tagit fasta på många saker i Carpenters film och låter danskar och norrmän tala sina språk när de inte har skäl att tala engelska. Han ser även till att förklara alla lik som forskargänget från -82:an hittar. Men om det är med flit eller pga dålig ekonomi eller något så ser effekterna sämre ut, tänk Brian Yuznas Society så kommer ni rätt. De sista 40 minuterna är en jakt och splatter/gore-feast som bara är tråkig. Slutscenen börjar under eftertexterna, den är bra och gör mig extremt sugen på att direkt sätta igång att se om Carpenters The Thing. Det hade jag gjort om det nu inte vore så att jag ska iväg till Danmark för en finöl på Mikkeller bar. Det får bli horror i morgon istället.